tankekorn

Jag känner stressen, men kan bortse från den. Jag märker att tankar som är svåra kommer, men jag blir inte så ledsen av dem att jag inte kan bemöta dem. Jag är ju ganska klok. Just nu känner jag att jag faktiskt får utrymme att jobba med migsjälv. Det är underbart!

Jag har fortfarande väderkvarnar att slåss mot. Men jag låter dem fånga lite vind åt mig och låter bli att bli omkullslagen av vingarna..

ha en skön dag!

Idag är det en bra dag. En skön dag. Igår hade jag en kär vän på lunch. Jag har börjat äta stämningshöjande tabletter över ägglossning och mens. Jag har riktigt jobbiga känningar av mina hormoner. Rättare sagt, då öppnar sig avgrunden oc hallt blir meningslöst. Jag måste då hela tiden aktivt jobba med mina tankar för att inte trilla ner. Det ska bli intressant att se hur det påverkar livet. Jag behöver vila och det går lättare om man inte "bryr sig" i det som är krångligt (ältar alltså). Jag är nog tillräckligt sund och klok och analytisk för att inte bli särskilt slätstruken ändå. JAg gillar ju mig :) Så detta får bli på prov.

Det kan ju tyckas deppigt, det jag skriver i denna blogg. Men för mig är det inte så. Det är en ventil, ett fönster ut. När jag trycker ner alla svåra känskor och upplevelser (som egentligen är rena rama i-landproblemen och mycket, mycket små sådana) så blir det outhärdligt. Jag har ett starkt behov av att vara hela mig. Det tror jag är gemensamt för de flesta. Några klarar det mer ansträngningslöst och funderar inte på vad de får och borde, tar kanske inte så mycket hänsyn till människor runt sig. Jag tror det kan vara sunt till en viss gräns. Sedan begränsar det relationer, ömsesidighet och goda cirklar det med. Vi har alla varsina ok att bära. Detta är mitt. Jag tar för mycket hänsyn och riktar det som är oönskat och svårt inåt. Det blir inte särksilt bra. Varför jag inte har spärrat bloggen är för att det kanske kan hjälpa någon annan. Däremot tänker jag inte berätta vem jag är :)

Denna låt sade mig så mycket, jag hade inte hört den förr. Att gå vägen ensam, betyder inte att lämna något. Men det handlar om att jag måste gå på min egen väg i livet. Människor som inte vill dela den, behöver inte. Det finns öppna dörrar. De har stått öppna länge, länge jag har hållit dem öppna med viljestyrka. Det är inte någon slump. Men om det dröjer för länge innan nån bryr sig om att gå över tröskeln, eller tar för givet att jag ska stå där jämt- har den misstagit sig. Det innebär inte att jag inte välkomnar den som bestämmer sig för att öppna en dörr för mig. Jag kommer att se det och skyggt vänta och fundera över om jag vill gå igenom den dörren.

Man ska aldrig ta någon för givet. Men man ska vara tacksam över den gemenskap man får dela från tid till annan. Var och en måste ändå ta ansvar för sitt liv och sin lycka och olycka till sist.

Mycket mitt i natten då man har utrymme att tänka. Tre timmas sömn blev det inatt. Inte bra. Kanske jag ska vara lite snällare mot migsjälv. Kanske ska jag sluta förvänta mig så mycket. Jag vill ha det bra. När jag pratar med människor vill jag att de ska titta på mig. Men om det inte går och med tanke på att man aldrig kan göra om någon annan- så kanske jag helt enkelt ska sluta prata med dessa människor. De som inte gitter lyssna på mig, kan jag heller inte göra om. Alltså kan jag sluta berätta om mig.

Perspektiv

Avstånd
Kullarna böljer
höga
oändliga
obändliga

att ta dig över
blir svårt
men belönande

Närhet
kullarna krymper
var inga sanddyner
ingen oändlig öken

ett fluffigt snötäcke
luftigt och lätt
gnistrande i solen
vitt som oskulden

perspektiv och närhet

Det kan man behöva. Sociala, emotionella och mot åderbrock. SJälv var jag till farbror doktorn igår och tänka sig: ja gfick träffa en som lyssnade. JAg är trött och emotionellt utmattad. Men förra gången sjöng läkaren faktiskt "hej tomtegubbar" för att illustrera hur jag bör förhålla mig till livet. Gången innan sade doktorn mer eller mindre att jag BORDE vara trött eftersom jag då hade en bebis och stor familj. Mammor ska och kan alltså böde nötas ut fullståndigt- för det är naturligt. De kan också om de är utnötta ta och skärpa sig och tänka lite positivt...

Att leva med öppet hjärta, att älska och tillåta. Det är det som ger liv och kraft. Så vill jag vara. DU är nyckeln till din egen lycka. JAG är nyckeln till min. Ska bara komma på hur jag gör för att vrida om...

You only see what your eyes want to see
How can life be what you want it to be
You're frozen
When your heart's not open

You're so consumed with how much you get
You waste your time with hate and regret
You're broken
When your heart's not open

Now there's no point in placing the blame
And you should know I suffer the same
If I lose you
My heart will be broken

Adecco söker en "ond kvinna som sprängs" som statist till nya Hamiltonfilmen. Kanske jag platsar? Tro om det går bra att man har stor rumpa?



hahahwoahahahhhaha

Har jag en sämre dag. Jag funderar på symbolhandlingar
För några år sedan när vi hade fyra barn runt bordet; Det äldsta talar högt och överröstar allt och alla. Det näst äldsta sitter och rynkar på näsan åt maten och får göra det också, samtidigt som pappan tycker lite synd om barnet och erbjuder en smörgås efteråt- eftersom föräldern blir nojjig över att barnet inte äter tilräckligt. De andra två sitter tysta och äter- varav den yngsta som bara är fyra har svårt att koncentrera sig på att äta alls....i det känslomässiga och auduitiva stim som råder. Sedan börjar en utvärderingsrunda då pappan uppmanar sina barn att berätta vad de tycker om maten. Det innebär: att berätta vad man INTE tycker om med maten - som styvmamman lagat.Att en ungdom som är 14 ska hjälpa till med matlagning ellre duka åtminstone- är INTE att tänka på. Han behöver få spela sina dataspel och pappan vill gärna att han ska ha det bra och blir lite servad. Om någon ska hjälpa till- ska det komma inifrån- det är bara det att någon sådan vilja aldrig utvecklas...Här snackar vi om någon som till och med brer frukostmackor till en tonåring...som inte ens tackar utan kommenderar vad den vill ha som pålägg med fåordiga stavelser...

Denna situation fick mig att vilja sluta laga mat. Det var vidrigt. Jag ville till sist inte ens vara med runt matbordet och vi bytte till ett mindre bord där vi inte rymdes...Jag slutade kliva upp på morgonen och låg kvar i sängen för att slippa få svarta arga övon på mig, familjemedlemmar som inte ens svarade då man sade godmorgon...och detta med bästa uppbackning av sin far...För de var ju trötta och etc...Därmed övergavjag mina egna båda barn...de fick klara sig med hjälpa av sin styvfar på morgornarna...de var då 4 och sex år...

Men kärnfrågan: hur får man bete sig? Respekt, vänlighet och sådant...det behöver man inte bevärdiga en styvmor- inte om det är synd om en...inte om man är rigid i sin smakhållning.... Den frågan aktade vi oss nooooga för att ta hand om. Än idag kan de vuxna barnen sitta och peta i maten. De har dock slutat rynka näsan och räcka ut tungan...så kanske blir det bra om hundra år...

Eftersom jag aldrig någonsin fick någon bekräftelse på att det inte var särskilt jusste mot mig...
Så känner jag mig fortfarande sviken.

Detta är några år sedan nu...
men
fy....

och det pågår fortfarande...bara mer finstämt...de är äldre och pappan kräver lite mer nu än förr...med betoning på liite....
då kan det bli så att min älskade märker att jag "inte mår bra"- men att han förstår eller intresserar sig för varför- det får jag ingen signal eller bekräftelse av honom på ....då känner jag mig ensam

Förlåtelsens kraft är stor och mäktig. Men hur gör man, när det är för mycket att förlåta...för många stenar som lagts på en...och ingen hjälper en....? Förlåtelse kan bli detsamma som att man själv också säger: "ni kan bete er hur ni vill mot mig, fortsätt med det ni, jag förlåter...."

Jag är ingen god kristen idag...

Har som kuriosa läst lite på Amelias forum för bonusfamiljen. Rätt bra faktiskt. Hyfsad dialog och inte alltför hemska personangepp...Det gav mig lite tankar och funderingar...som kommer här...

Det är så mycket som är gemenamt för styvföräldrarna. Kanske är det orsaken till att det trots allt går att skriva självhjälpsböcker i ämnet. Men om så mycket är gemensamt, varför är då så mycket svårt och ensamt? Många har ju klarat av svåra fighter. Andra inte. Det finns mycket att dela och lära...

Något som slår mig är det faktum att man särskilt som styvmamma ska- både ta sitt vuxen/ föräldraansvar- och samtidigt är det upp till ensjälv att - stå på sig och kräva av mannen att han tar ansvar för sina barn. Väldigt ofta verkar det vara dessa två "normer" som krockar. För att ta sitt föräldraansvar kan innebära att man faktiskt upphör att vara kvinna och älskarinna. Detta gäller förmodligen bonuspappor också. Men nu talar jag utifrån mitt perspektiv.

Snacka om att det är farligt för kåtheten...
Att vara olycklig och försaka sina vuxenbehov...
Att gömma undan sin längtan och vänta tills det är "läge"....ständigt...
Eller när ett bonusbarn går över gränsen...kramar betyder oftast att man visar kärlek. Men ibland kan man använda kramar och att sitta i knä till att demonstrera och utestänga. Det är minsann inte kärlek.

Normerna kolliderar....Om ett barn gör så, får ju inte bonusföräldern resa sig och gå...eller visa att det känns ytterst obekvämt. Nej, man får se ut som om det regnar och bli bortskuffad. Det ironiska är att i längden leder sådana beteenden till att barnet kommer längre från sin förälder. Kanske är de fysiskt nära för stunden, men i längden är det inte så nyttigt att med hjälp av sin kropp se till att få sin vilja igenom. Och i de situationer där bonusbarnet faktiskt utvecklar detta som en strategi, så utvecklas ibland inte friska och goda strategier lika lätt. Dvs...att man till exempel säger till någon man vill vara med: Jag vill vara med dig, kan vi göra något tillsammans. Andra människor kan inte veta vad man vill, eller vilka avsikter man har med en relation om man inte visar eller berättar det. Andra männiksor kan inte förväntas agera på en tyst och inåtvänd önskan. Inte ens om man straffar andra för att man inte får som man vill.. De kommer helt enkelt inte att kunna förstå kopplingen. Även om föräldern väljer att inte se vad barnet gör, och låtsas att det är "normalt"...så kommer föräldern en dag att känna att barnet är klängigt.

Den berömda navelsträngen, ska inte föräldern tugga av. Det är smärtsamt. Både för förälder och barn om det är föräldern som till sist måste "puta barnet ur boet"". Det är barnets uppgift att töja och dra och till sist frigöra sig. Uppror och frigörelse är naturligt. Det är inte möjligt att som kvinna sitta och hålla handen med sin älskade samtidigt osm en vuxen dotter sitter och pillar med sin pappas öron....som jag i något fall läst om. Eller för en man att kyssa sin älskade om det står en svartögd tjugoåring invid och väntar på "sin" tur...

Närhet, som är adekvat för relationen och åldern önskar jag alla bonusfamiljsmedlemmar. Mycket närhet- både psykisk och fysisk. Men framförallt en givmildhet och vilja att ge sina barn och föräldrar utrymme. Att visa och säga att man längtar efter varandra är gott. Att göra gemensamma planer är gott.

Allt gott till er!

Var tog hon vägen, häxprinsessan som eldar och dansar och sjunger?
Hon som var fri, som flög under solen
Som hade mött sitt livs kärlek

Mitt skrivande har alltid betytt mycket för mig, ett sätt att förhålla mig, se och komma framåt
Ändå...har jag låtit det stå tillbaka
För det är så mycket som ska rymmas i livspusslet

Jag är en styvmamma, som klarat det ganska bra
men vet ni att 40% av nyfamiljerna spricker
Ibland dyker bra forum upp för styvfamiljer
Men det är så mycket som är tabu
som inte kan sägas

Kärnfamiljsfanatister sparkar styvföräldrar på smalbenen, vuxna styvbarn passar på att ge en känga de med. Relationen de själva inte klarar av, låter de någon annan ta smällen för.

Och det är synd, så synd. För nyfamiljer bygger på en kärlek, på ett vuxet val. Det finns mycket gott i nyfamiljer. Men som i alla familjer finns sådant som är svårt också. Skillanden är att det kan vara så mycket svårare att prata om. Barn kan spela ut och till och med när de blivit vuxna. Det beror alldeles på hur viktig styvföräldern klarar av och får lov att bli. Hur mycket mod det finns hos de vuxna.Ibland skulle en ventil i form av ett diskussionsforum kunna hjälpa till och rädda situationen. Man förstår att man inte är ensam. Jag har följt några sådana forum och se relationer spricka men också växa, på håll.

Själv är jag så trött på att höra dett mantra "det är den vuxne som valt"-
vad innebär det? De som skötte relationerna dåligt i kärnfamiljen har ju också valt. Vore det bättre om alla tänkte på barnen och det innebar att man stannade kvar i en dålig relation. För att inte "ställa till det" för barnen. Man har ju valt- faktiskt!!?

Själv vill jag att mina barn växer upp till ansvarskännande empatiska människor. Jag önskar dem trygghet, glädje och frihet. I det ingår att de ska visa den familj de lever i hänsyn och respektera familjemedlemmarna. Om de inte gör det, så pratar jag med dem. Om mina förväntningar och krav. Om vad som går an och inte.

Men ibland...så får barn utveckla översittarfasoner och osynliggör människor som de delar hem med. De kan till och med fortsätta göra det långt upp i vuxen ålder. Jag tror inte det är viktig livskunskap.
Jag tror det är rent värdelösa kunskaper. Föräldrar och omgivning som supportar ett sådant beteende, om så bara genom att alltid se "det godaste" i sina barn...gör dem en enorm björntjänst. Dessutom lirar de bort sigsjälva och kanske den som kunde varit deras livskamrat genom livet. Jag tror inte barnen innerst inne vill se sina föräldrar ensamma och bittra. Men det är vad det kan leda till.

Som min man sade till mig- (mitt livs kärlek) efter en hemsk julvecka då jag var "hembiträde" åt några av de äldre barnen, detta efter att verkligen behöva min vila eftersom jag jobbar hårt. "Man får säga ifrån!" . Nej, det får man inte. Om jag förutser hur det kan bli innan men det inte går att prata om innan, man blir emotsagd under tiden och efteråt inte heller kan få berätta vad man tyckte blev tokigt. Då har man ingen talan, ingen röst. Men allt detta säger jag inte högt förstås. Utan jag håller med. Eftersom jag är klok och vuxen, tar på mig ansvaret. Ska försöka igen...fast varför, nu har det gått fem år och se.....Jag fortsätter inombords dialogen med att tänka "aldrig mer". Förstår att man är ensam i livet. Det gäller att njuta av de små stunder då det finns frid och ro. Det som bara smakar och luktar skit. Det kan de som producerar skiten ha för sig själva. Vad det innebär vet jag inte just nu. Jag vet bara att för mig är kommunikation nödvändigt. Jag behöver bekräftelse på vad som händer och hur vi vill ha det. Om jag får bevis på att jag inte respekteras- kan jag ju inte med hjälp av "inre styrka" upparbeta någon sorts tillit som säger mig att jag ändå är det- det bara märks inte. Särskilt inte när jag tvivlar och misströstar och längtar efter att få vara migsjälv, min älskades stora kärlek.

Jag har inget emot att vara styvmamma och mamma. Det är något jag gick in i med hull och hår, med glädje och insikt om att vägen kunde bli krokig. Utrustad med en stor portion tålamod och uthållighet. Men tänka sig. Det är tydligen så att det inte spelar särskilt stor roll vad jag önskar och jag är inte outtröttelig. Fem år....Precis som man inte kan hindra en galning från att hugga ner någon på öppen gata- så kan ma ninte hindra emotionella galningar att sticka, hugga, motarbeta och osynliggöra- om det nu är vad de vill mest av allt.

Ibland fantiserar jag om att skriva ett brev till hans x- fru och gratulera. Kanske till några av hans barn också. Grattis. Ni fick som ni ville. Självklart är en mans första spermier och äktenskap viktigast. Jag är bara en parantes, mina barn också. Det har ni överbevisat för mig nu. Var ska jag skicka medaljen?

Själv säger jag- tack och hej så länge
och återkommer....