tankekorn

Det kan ju tyckas deppigt, det jag skriver i denna blogg. Men för mig är det inte så. Det är en ventil, ett fönster ut. När jag trycker ner alla svåra känskor och upplevelser (som egentligen är rena rama i-landproblemen och mycket, mycket små sådana) så blir det outhärdligt. Jag har ett starkt behov av att vara hela mig. Det tror jag är gemensamt för de flesta. Några klarar det mer ansträngningslöst och funderar inte på vad de får och borde, tar kanske inte så mycket hänsyn till människor runt sig. Jag tror det kan vara sunt till en viss gräns. Sedan begränsar det relationer, ömsesidighet och goda cirklar det med. Vi har alla varsina ok att bära. Detta är mitt. Jag tar för mycket hänsyn och riktar det som är oönskat och svårt inåt. Det blir inte särksilt bra. Varför jag inte har spärrat bloggen är för att det kanske kan hjälpa någon annan. Däremot tänker jag inte berätta vem jag är :)

Denna låt sade mig så mycket, jag hade inte hört den förr. Att gå vägen ensam, betyder inte att lämna något. Men det handlar om att jag måste gå på min egen väg i livet. Människor som inte vill dela den, behöver inte. Det finns öppna dörrar. De har stått öppna länge, länge jag har hållit dem öppna med viljestyrka. Det är inte någon slump. Men om det dröjer för länge innan nån bryr sig om att gå över tröskeln, eller tar för givet att jag ska stå där jämt- har den misstagit sig. Det innebär inte att jag inte välkomnar den som bestämmer sig för att öppna en dörr för mig. Jag kommer att se det och skyggt vänta och fundera över om jag vill gå igenom den dörren.

Man ska aldrig ta någon för givet. Men man ska vara tacksam över den gemenskap man får dela från tid till annan. Var och en måste ändå ta ansvar för sitt liv och sin lycka och olycka till sist.