Det fungerar...

Jag känner stressen, men kan bortse från den. Jag märker att tankar som är svåra kommer, men jag blir inte så ledsen av dem att jag inte kan bemöta dem. Jag är ju ganska klok. Just nu känner jag att jag faktiskt får utrymme att jobba med migsjälv. Det är underbart!

Jag har fortfarande väderkvarnar att slåss mot. Men jag låter dem fånga lite vind åt mig och låter bli att bli omkullslagen av vingarna..

ha en skön dag!


En bra dag

Idag är det en bra dag. En skön dag. Igår hade jag en kär vän på lunch. Jag har börjat äta stämningshöjande tabletter över ägglossning och mens. Jag har riktigt jobbiga känningar av mina hormoner. Rättare sagt, då öppnar sig avgrunden oc hallt blir meningslöst. Jag måste då hela tiden aktivt jobba med mina tankar för att inte trilla ner. Det ska bli intressant att se hur det påverkar livet. Jag behöver vila och det går lättare om man inte "bryr sig" i det som är krångligt (ältar alltså). Jag är nog tillräckligt sund och klok och analytisk för att inte bli särskilt slätstruken ändå. JAg gillar ju mig :) Så detta får bli på prov.


A dark road

Det kan ju tyckas deppigt, det jag skriver i denna blogg. Men för mig är det inte så. Det är en ventil, ett fönster ut. När jag trycker ner alla svåra känskor och upplevelser (som egentligen är rena rama i-landproblemen och mycket, mycket små sådana) så blir det outhärdligt. Jag har ett starkt behov av att vara hela mig. Det tror jag är gemensamt för de flesta. Några klarar det mer ansträngningslöst och funderar inte på vad de får och borde, tar kanske inte så mycket hänsyn till människor runt sig. Jag tror det kan vara sunt till en viss gräns. Sedan begränsar det relationer, ömsesidighet och goda cirklar det med. Vi har alla varsina ok att bära. Detta är mitt. Jag tar för mycket hänsyn och riktar det som är oönskat och svårt inåt. Det blir inte särksilt bra. Varför jag inte har spärrat bloggen är för att det kanske kan hjälpa någon annan. Däremot tänker jag inte berätta vem jag är :)

Denna låt sade mig så mycket, jag hade inte hört den förr. Att gå vägen ensam, betyder inte att lämna något. Men det handlar om att jag måste gå på min egen väg i livet. Människor som inte vill dela den, behöver inte. Det finns öppna dörrar. De har stått öppna länge, länge jag har hållit dem öppna med viljestyrka. Det är inte någon slump. Men om det dröjer för länge innan nån bryr sig om att gå över tröskeln, eller tar för givet att jag ska stå där jämt- har den misstagit sig. Det innebär inte att jag inte välkomnar den som bestämmer sig för att öppna en dörr för mig. Jag kommer att se det och skyggt vänta och fundera över om jag vill gå igenom den dörren.

Man ska aldrig ta någon för givet. Men man ska vara tacksam över den gemenskap man får dela från tid till annan. Var och en måste ändå ta ansvar för sitt liv och sin lycka och olycka till sist.


Man kan undra...

Mycket mitt i natten då man har utrymme att tänka. Tre timmas sömn blev det inatt. Inte bra. Kanske jag ska vara lite snällare mot migsjälv. Kanske ska jag sluta förvänta mig så mycket. Jag vill ha det bra. När jag pratar med människor vill jag att de ska titta på mig. Men om det inte går och med tanke på att man aldrig kan göra om någon annan- så kanske jag helt enkelt ska sluta prata med dessa människor. De som inte gitter lyssna på mig, kan jag heller inte göra om. Alltså kan jag sluta berätta om mig.

Om jag slutar prata med människor och också slutar berätta om mig eller försöka prata om vad jag vill, önskar och strävar mot. Kan man då säga att man delar liv med dessa?
Jag tror inte det. Men kanske man kan samexistera. Jag behöver ju inte förvänta mig så mycket som sagt. JAg kan ju helt enkelt tänka att det är bra för barnen att få bo tillsammans. Jag får ägna mig åt mitt jobb och träna då jag behöver. Det är kohandel. Jag lägger ner "projekt familj" också lever jag här, ensam helt enkelt. Sedan kan jag för all del njuta av de stunder som är goda. Men när jag inte är inräknad, tvingas in i något, inte får respekt. Då är jag inte närvarande. Då kommer jag att sticka till min egen vrå. Då ägnar jag mig åt mina fantastiska barn. Tänk att jag har fått förmånen att bära fram dem och följa dem en bit i livet. Om min älskade inte vill dela med mig, så slipper han. Det ligger inte på mig att försöka mer. Det går inte att skapa tvåsamhet ensam.
Låter som en bra plan.

En dikt kanske...

Perspektiv

Avstånd
Kullarna böljer
höga
oändliga
obändliga

att ta dig över
blir svårt
men belönande

Närhet
kullarna krymper
var inga sanddyner
ingen oändlig öken

ett fluffigt snötäcke
luftigt och lätt
gnistrande i solen
vitt som oskulden

perspektiv och närhet


Stödstrumpor

Det kan man behöva. Sociala, emotionella och mot åderbrock. SJälv var jag till farbror doktorn igår och tänka sig: ja gfick träffa en som lyssnade. JAg är trött och emotionellt utmattad. Men förra gången sjöng läkaren faktiskt "hej tomtegubbar" för att illustrera hur jag bör förhålla mig till livet. Gången innan sade doktorn mer eller mindre att jag BORDE vara trött eftersom jag då hade en bebis och stor familj. Mammor ska och kan alltså böde nötas ut fullståndigt- för det är naturligt. De kan också om de är utnötta ta och skärpa sig och tänka lite positivt...
Nåväl- denna gång drog jag en vistlott. Så nu sitter jag här och funderar på när ja gska ta de stämningshöjande tabletterna för att synka det med min hemska PMS. När ja gär så matt som jag nu råkar vara- så leder den extra hormonupplevelsen till att jag nätt och jämt orkar med migsjälv. Om jag kan slippa det- kanske jag bättre kan reparera mig. För jag är faktiskt ganska klok och jag gör många bra saker för mig och med mig.
Släppa taget, slappna av, må bra, stoppa negativa tankar, motionera regelbundet, äta nyttigt, vara närvarande och njuta av mina barn, ha en bra dygsnrytm, fokusera på nuet..jag har faktiskt lärt mig ganksa mycket
Det stora och svåra som är kvar- är att faktiskt lära mig strunta i människor. Rätt och slätt. Det blir svårt. Jättesvårt. Men jag måste. Både strunta i hur de beter sig mot mig- men också ta ställning för migsjälv istället för att vara förstående, och själv ta hänsyn ,bli tyst, fly .....jag måste finnas. Jag vill det. SÅ enkelt är det. Om någon annan inte tycker det är bra. Så får det vara detas problem. Även om de är mina styvbarn!

RSS 2.0