Man kan undra...
Mycket mitt i natten då man har utrymme att tänka. Tre timmas sömn blev det inatt. Inte bra. Kanske jag ska vara lite snällare mot migsjälv. Kanske ska jag sluta förvänta mig så mycket. Jag vill ha det bra. När jag pratar med människor vill jag att de ska titta på mig. Men om det inte går och med tanke på att man aldrig kan göra om någon annan- så kanske jag helt enkelt ska sluta prata med dessa människor. De som inte gitter lyssna på mig, kan jag heller inte göra om. Alltså kan jag sluta berätta om mig.
Om jag slutar prata med människor och också slutar berätta om mig eller försöka prata om vad jag vill, önskar och strävar mot. Kan man då säga att man delar liv med dessa?
Jag tror inte det. Men kanske man kan samexistera. Jag behöver ju inte förvänta mig så mycket som sagt. JAg kan ju helt enkelt tänka att det är bra för barnen att få bo tillsammans. Jag får ägna mig åt mitt jobb och träna då jag behöver. Det är kohandel. Jag lägger ner "projekt familj" också lever jag här, ensam helt enkelt. Sedan kan jag för all del njuta av de stunder som är goda. Men när jag inte är inräknad, tvingas in i något, inte får respekt. Då är jag inte närvarande. Då kommer jag att sticka till min egen vrå. Då ägnar jag mig åt mina fantastiska barn. Tänk att jag har fått förmånen att bära fram dem och följa dem en bit i livet. Om min älskade inte vill dela med mig, så slipper han. Det ligger inte på mig att försöka mer. Det går inte att skapa tvåsamhet ensam.
Låter som en bra plan.
Kommentarer
Postat av: Jo, det är jag, du vet...
Verkar som du haft en tuff helg.
Jag frågar mig ständigt, Är det så här det ska vara?
Och varför är jag då inte lycklig? Blir det inte mer än så här?
Eller är det jag som ställer för stora förväntningar på livet?
Ska man nöja sig med samexistens - för allt det andra finns bara i sagorna...?
Jag undrar...
Postat av: Anonym
Ibland tror jag helt klart man ska nöja sig med samexistens. Men inte i längden. Man måste få leva också. Egentligen var nog inte helgen särskilt tuff...men jag var trött och fick tid att älta...
Trackback
