tankekorn

Var tog hon vägen, häxprinsessan som eldar och dansar och sjunger?
Hon som var fri, som flög under solen
Som hade mött sitt livs kärlek

Mitt skrivande har alltid betytt mycket för mig, ett sätt att förhålla mig, se och komma framåt
Ändå...har jag låtit det stå tillbaka
För det är så mycket som ska rymmas i livspusslet

Jag är en styvmamma, som klarat det ganska bra
men vet ni att 40% av nyfamiljerna spricker
Ibland dyker bra forum upp för styvfamiljer
Men det är så mycket som är tabu
som inte kan sägas

Kärnfamiljsfanatister sparkar styvföräldrar på smalbenen, vuxna styvbarn passar på att ge en känga de med. Relationen de själva inte klarar av, låter de någon annan ta smällen för.

Och det är synd, så synd. För nyfamiljer bygger på en kärlek, på ett vuxet val. Det finns mycket gott i nyfamiljer. Men som i alla familjer finns sådant som är svårt också. Skillanden är att det kan vara så mycket svårare att prata om. Barn kan spela ut och till och med när de blivit vuxna. Det beror alldeles på hur viktig styvföräldern klarar av och får lov att bli. Hur mycket mod det finns hos de vuxna.Ibland skulle en ventil i form av ett diskussionsforum kunna hjälpa till och rädda situationen. Man förstår att man inte är ensam. Jag har följt några sådana forum och se relationer spricka men också växa, på håll.

Själv är jag så trött på att höra dett mantra "det är den vuxne som valt"-
vad innebär det? De som skötte relationerna dåligt i kärnfamiljen har ju också valt. Vore det bättre om alla tänkte på barnen och det innebar att man stannade kvar i en dålig relation. För att inte "ställa till det" för barnen. Man har ju valt- faktiskt!!?

Själv vill jag att mina barn växer upp till ansvarskännande empatiska människor. Jag önskar dem trygghet, glädje och frihet. I det ingår att de ska visa den familj de lever i hänsyn och respektera familjemedlemmarna. Om de inte gör det, så pratar jag med dem. Om mina förväntningar och krav. Om vad som går an och inte.

Men ibland...så får barn utveckla översittarfasoner och osynliggör människor som de delar hem med. De kan till och med fortsätta göra det långt upp i vuxen ålder. Jag tror inte det är viktig livskunskap.
Jag tror det är rent värdelösa kunskaper. Föräldrar och omgivning som supportar ett sådant beteende, om så bara genom att alltid se "det godaste" i sina barn...gör dem en enorm björntjänst. Dessutom lirar de bort sigsjälva och kanske den som kunde varit deras livskamrat genom livet. Jag tror inte barnen innerst inne vill se sina föräldrar ensamma och bittra. Men det är vad det kan leda till.

Som min man sade till mig- (mitt livs kärlek) efter en hemsk julvecka då jag var "hembiträde" åt några av de äldre barnen, detta efter att verkligen behöva min vila eftersom jag jobbar hårt. "Man får säga ifrån!" . Nej, det får man inte. Om jag förutser hur det kan bli innan men det inte går att prata om innan, man blir emotsagd under tiden och efteråt inte heller kan få berätta vad man tyckte blev tokigt. Då har man ingen talan, ingen röst. Men allt detta säger jag inte högt förstås. Utan jag håller med. Eftersom jag är klok och vuxen, tar på mig ansvaret. Ska försöka igen...fast varför, nu har det gått fem år och se.....Jag fortsätter inombords dialogen med att tänka "aldrig mer". Förstår att man är ensam i livet. Det gäller att njuta av de små stunder då det finns frid och ro. Det som bara smakar och luktar skit. Det kan de som producerar skiten ha för sig själva. Vad det innebär vet jag inte just nu. Jag vet bara att för mig är kommunikation nödvändigt. Jag behöver bekräftelse på vad som händer och hur vi vill ha det. Om jag får bevis på att jag inte respekteras- kan jag ju inte med hjälp av "inre styrka" upparbeta någon sorts tillit som säger mig att jag ändå är det- det bara märks inte. Särskilt inte när jag tvivlar och misströstar och längtar efter att få vara migsjälv, min älskades stora kärlek.

Jag har inget emot att vara styvmamma och mamma. Det är något jag gick in i med hull och hår, med glädje och insikt om att vägen kunde bli krokig. Utrustad med en stor portion tålamod och uthållighet. Men tänka sig. Det är tydligen så att det inte spelar särskilt stor roll vad jag önskar och jag är inte outtröttelig. Fem år....Precis som man inte kan hindra en galning från att hugga ner någon på öppen gata- så kan ma ninte hindra emotionella galningar att sticka, hugga, motarbeta och osynliggöra- om det nu är vad de vill mest av allt.

Ibland fantiserar jag om att skriva ett brev till hans x- fru och gratulera. Kanske till några av hans barn också. Grattis. Ni fick som ni ville. Självklart är en mans första spermier och äktenskap viktigast. Jag är bara en parantes, mina barn också. Det har ni överbevisat för mig nu. Var ska jag skicka medaljen?

Själv säger jag- tack och hej så länge
och återkommer....