tankekorn

Har jag en sämre dag. Jag funderar på symbolhandlingar
För några år sedan när vi hade fyra barn runt bordet; Det äldsta talar högt och överröstar allt och alla. Det näst äldsta sitter och rynkar på näsan åt maten och får göra det också, samtidigt som pappan tycker lite synd om barnet och erbjuder en smörgås efteråt- eftersom föräldern blir nojjig över att barnet inte äter tilräckligt. De andra två sitter tysta och äter- varav den yngsta som bara är fyra har svårt att koncentrera sig på att äta alls....i det känslomässiga och auduitiva stim som råder. Sedan börjar en utvärderingsrunda då pappan uppmanar sina barn att berätta vad de tycker om maten. Det innebär: att berätta vad man INTE tycker om med maten - som styvmamman lagat.Att en ungdom som är 14 ska hjälpa till med matlagning ellre duka åtminstone- är INTE att tänka på. Han behöver få spela sina dataspel och pappan vill gärna att han ska ha det bra och blir lite servad. Om någon ska hjälpa till- ska det komma inifrån- det är bara det att någon sådan vilja aldrig utvecklas...Här snackar vi om någon som till och med brer frukostmackor till en tonåring...som inte ens tackar utan kommenderar vad den vill ha som pålägg med fåordiga stavelser...

Denna situation fick mig att vilja sluta laga mat. Det var vidrigt. Jag ville till sist inte ens vara med runt matbordet och vi bytte till ett mindre bord där vi inte rymdes...Jag slutade kliva upp på morgonen och låg kvar i sängen för att slippa få svarta arga övon på mig, familjemedlemmar som inte ens svarade då man sade godmorgon...och detta med bästa uppbackning av sin far...För de var ju trötta och etc...Därmed övergavjag mina egna båda barn...de fick klara sig med hjälpa av sin styvfar på morgornarna...de var då 4 och sex år...

Men kärnfrågan: hur får man bete sig? Respekt, vänlighet och sådant...det behöver man inte bevärdiga en styvmor- inte om det är synd om en...inte om man är rigid i sin smakhållning.... Den frågan aktade vi oss nooooga för att ta hand om. Än idag kan de vuxna barnen sitta och peta i maten. De har dock slutat rynka näsan och räcka ut tungan...så kanske blir det bra om hundra år...

Eftersom jag aldrig någonsin fick någon bekräftelse på att det inte var särskilt jusste mot mig...
Så känner jag mig fortfarande sviken.

Detta är några år sedan nu...
men
fy....

och det pågår fortfarande...bara mer finstämt...de är äldre och pappan kräver lite mer nu än förr...med betoning på liite....
då kan det bli så att min älskade märker att jag "inte mår bra"- men att han förstår eller intresserar sig för varför- det får jag ingen signal eller bekräftelse av honom på ....då känner jag mig ensam

Förlåtelsens kraft är stor och mäktig. Men hur gör man, när det är för mycket att förlåta...för många stenar som lagts på en...och ingen hjälper en....? Förlåtelse kan bli detsamma som att man själv också säger: "ni kan bete er hur ni vill mot mig, fortsätt med det ni, jag förlåter...."

Jag är ingen god kristen idag...