Och här sitter jag och filosoferar....
Har som kuriosa läst lite på Amelias forum för bonusfamiljen. Rätt bra faktiskt. Hyfsad dialog och inte alltför hemska personangepp...Det gav mig lite tankar och funderingar...som kommer här...
Det är så mycket som är gemenamt för styvföräldrarna. Kanske är det orsaken till att det trots allt går att skriva självhjälpsböcker i ämnet. Men om så mycket är gemensamt, varför är då så mycket svårt och ensamt? Många har ju klarat av svåra fighter. Andra inte. Det finns mycket att dela och lära...
Något som slår mig är det faktum att man särskilt som styvmamma ska- både ta sitt vuxen/ föräldraansvar- och samtidigt är det upp till ensjälv att - stå på sig och kräva av mannen att han tar ansvar för sina barn. Väldigt ofta verkar det vara dessa två "normer" som krockar. För att ta sitt föräldraansvar kan innebära att man faktiskt upphör att vara kvinna och älskarinna. Detta gäller förmodligen bonuspappor också. Men nu talar jag utifrån mitt perspektiv.
Snacka om att det är farligt för kåtheten...
Att vara olycklig och försaka sina vuxenbehov...
Att gömma undan sin längtan och vänta tills det är "läge"....ständigt...
Eller när ett bonusbarn går över gränsen...kramar betyder oftast att man visar kärlek. Men ibland kan man använda kramar och att sitta i knä till att demonstrera och utestänga. Det är minsann inte kärlek.
Normerna kolliderar....Om ett barn gör så, får ju inte bonusföräldern resa sig och gå...eller visa att det känns ytterst obekvämt. Nej, man får se ut som om det regnar och bli bortskuffad. Det ironiska är att i längden leder sådana beteenden till att barnet kommer längre från sin förälder. Kanske är de fysiskt nära för stunden, men i längden är det inte så nyttigt att med hjälp av sin kropp se till att få sin vilja igenom. Och i de situationer där bonusbarnet faktiskt utvecklar detta som en strategi, så utvecklas ibland inte friska och goda strategier lika lätt. Dvs...att man till exempel säger till någon man vill vara med: Jag vill vara med dig, kan vi göra något tillsammans. Andra människor kan inte veta vad man vill, eller vilka avsikter man har med en relation om man inte visar eller berättar det. Andra männiksor kan inte förväntas agera på en tyst och inåtvänd önskan. Inte ens om man straffar andra för att man inte får som man vill.. De kommer helt enkelt inte att kunna förstå kopplingen. Även om föräldern väljer att inte se vad barnet gör, och låtsas att det är "normalt"...så kommer föräldern en dag att känna att barnet är klängigt.
Den berömda navelsträngen, ska inte föräldern tugga av. Det är smärtsamt. Både för förälder och barn om det är föräldern som till sist måste "puta barnet ur boet"". Det är barnets uppgift att töja och dra och till sist frigöra sig. Uppror och frigörelse är naturligt. Det är inte möjligt att som kvinna sitta och hålla handen med sin älskade samtidigt osm en vuxen dotter sitter och pillar med sin pappas öron....som jag i något fall läst om. Eller för en man att kyssa sin älskade om det står en svartögd tjugoåring invid och väntar på "sin" tur...
Närhet, som är adekvat för relationen och åldern önskar jag alla bonusfamiljsmedlemmar. Mycket närhet- både psykisk och fysisk. Men framförallt en givmildhet och vilja att ge sina barn och föräldrar utrymme. Att visa och säga att man längtar efter varandra är gott. Att göra gemensamma planer är gott.
Allt gott till er!
Det är så mycket som är gemenamt för styvföräldrarna. Kanske är det orsaken till att det trots allt går att skriva självhjälpsböcker i ämnet. Men om så mycket är gemensamt, varför är då så mycket svårt och ensamt? Många har ju klarat av svåra fighter. Andra inte. Det finns mycket att dela och lära...Något som slår mig är det faktum att man särskilt som styvmamma ska- både ta sitt vuxen/ föräldraansvar- och samtidigt är det upp till ensjälv att - stå på sig och kräva av mannen att han tar ansvar för sina barn. Väldigt ofta verkar det vara dessa två "normer" som krockar. För att ta sitt föräldraansvar kan innebära att man faktiskt upphör att vara kvinna och älskarinna. Detta gäller förmodligen bonuspappor också. Men nu talar jag utifrån mitt perspektiv.
Snacka om att det är farligt för kåtheten...
Att vara olycklig och försaka sina vuxenbehov...
Att gömma undan sin längtan och vänta tills det är "läge"....ständigt...
Eller när ett bonusbarn går över gränsen...kramar betyder oftast att man visar kärlek. Men ibland kan man använda kramar och att sitta i knä till att demonstrera och utestänga. Det är minsann inte kärlek.
Normerna kolliderar....Om ett barn gör så, får ju inte bonusföräldern resa sig och gå...eller visa att det känns ytterst obekvämt. Nej, man får se ut som om det regnar och bli bortskuffad. Det ironiska är att i längden leder sådana beteenden till att barnet kommer längre från sin förälder. Kanske är de fysiskt nära för stunden, men i längden är det inte så nyttigt att med hjälp av sin kropp se till att få sin vilja igenom. Och i de situationer där bonusbarnet faktiskt utvecklar detta som en strategi, så utvecklas ibland inte friska och goda strategier lika lätt. Dvs...att man till exempel säger till någon man vill vara med: Jag vill vara med dig, kan vi göra något tillsammans. Andra människor kan inte veta vad man vill, eller vilka avsikter man har med en relation om man inte visar eller berättar det. Andra männiksor kan inte förväntas agera på en tyst och inåtvänd önskan. Inte ens om man straffar andra för att man inte får som man vill.. De kommer helt enkelt inte att kunna förstå kopplingen. Även om föräldern väljer att inte se vad barnet gör, och låtsas att det är "normalt"...så kommer föräldern en dag att känna att barnet är klängigt.
Den berömda navelsträngen, ska inte föräldern tugga av. Det är smärtsamt. Både för förälder och barn om det är föräldern som till sist måste "puta barnet ur boet"". Det är barnets uppgift att töja och dra och till sist frigöra sig. Uppror och frigörelse är naturligt. Det är inte möjligt att som kvinna sitta och hålla handen med sin älskade samtidigt osm en vuxen dotter sitter och pillar med sin pappas öron....som jag i något fall läst om. Eller för en man att kyssa sin älskade om det står en svartögd tjugoåring invid och väntar på "sin" tur...
Närhet, som är adekvat för relationen och åldern önskar jag alla bonusfamiljsmedlemmar. Mycket närhet- både psykisk och fysisk. Men framförallt en givmildhet och vilja att ge sina barn och föräldrar utrymme. Att visa och säga att man längtar efter varandra är gott. Att göra gemensamma planer är gott.
Allt gott till er!
Kommentarer
Trackback
